When is enough, really enough?
Kan inte hjälpa att fortfarande känna mig tom, trots att jag inte borde. Kan varken sätta ord på eller få grepp om hur det verkligen känns eller hur jag verkligen vill ha det just nu, och det tar på alla krafter som finns kvar. Även fast jag vet svaret innerst inne så är det så mycket känslor och tankar att det är svårt att överhuvudtaget känna eller för den delen veta nånting alls för tillfället. Att tänka efter är som att kliva rakt ner i ett svart hål, utan ljus och utan värme. Det enda som är givet är att jag kommer ta mig ur det här, förmodligen inte med huvudet högt, men i sinom tid. Frågan är bara hur mycket man ska behöva stå ut med innan den dagen kommer, och när fan ska det sluta göra så förbannat ont?
Kommentarer
Trackback
